Avtryck på vägen

Fantastiskt väder, fantastiska känslor, fantastiska tankar.

När man tar på sig sina solglasögon är våren officiellt här, helt fantastiskt ja! Umgåtts med min svägerska hela dagen och det fick mig att tänka till på olika möten vi har i livet.

Ända sedan jag var liten så hade jag alltid en bästis. Det roliga när man var liten var att man kunde byta bästis utan att det va något fel med det. Sen efter ett tag kunde man återgå till den förra bästisen utan problem. Detta utbyte kvarstod inte speciellt länge när man kom upp i ålder.

I högstadiet blev bästisen en fast punkt och stannade kvar där hos en. Men för min del så hade jag en bästis i kanske 2-3 år för att sedan bytas ut mot någon annan. Jag har aldrig haft den där fasta punkten speciellt länge om man jämför med andra som har samma bästa vän sen barnsben ända upp i vuxen ålder. Inget fel med det, innebär säkert att de vuxit på samma våglängd hela sina liv och det fungerat.

Jag har däremot fått uppleva en hel andra saker än en och samma person. Mina bästis relationer har ofta varit väldigt intensiva, väldigt mycket umgänge, mycket känslor osv. Sedan har något inträffat och relationen har tagit slut, en del gånger på inte så bra sätt.

Just när allt detta hände mådde jag inte speciellt bra och funderade länge och väl på varför det slutade som det gjorde, ville ha någon slags förklaring. Nu när jag blivit lite äldre och lite klokare faller mer och mer av det jag går igenom på plats.

Människor kommer in i mitt liv, oberoende av tid, gör ett avtryck (både gott och ont), och sedan försvinner denna person ut ur mitt liv. Jag har inte fören på senare tid förstått vad alla dessa människor gett mig och det i positiv mening. Jag anser mig själv ha en positiv livssyn och väljer därför att se det ur den synvinkeln och vad personerna faktiskt bidragit till mitt liv.

Detta gäller egentligen inte bara vänner utan likväl pojkvänner. Jag har haft en föreställning om hur jag skulle vilja att min herre skulle vara, men det går ju inte att veta fören jag träffar honom! Sen har det självklart kännts rätt i magen många gånger men sedan har vissa omständigheter förändrat denna magkänsla.

Kontentan av detta jag skrivit ovan är att när jag kommer in i en ny relation, vare sig det är med en vän eller en pojkvän, är att jag lever här och nu, känner här och nu (låter hur klyschigt som helst) för att jag kan inte veta vad som kommer hända om 1 år, inte ens om en vecka, och det känns så sjukt skönt att känna så!

Jag tror i mitt hjärta på livslång kärlek och fina vänskapsrelationer, men min erfarenhet har lärt mig och fått mig att inse att man ALDRIG vet vad som kommer ske framöver.

Jag väljer att omringa mig med fina människor, som ger mig energi och kraft. De som finns i min närhet just nu, idag, är guld värda och det är jag noga med att påpeka för dem. Uppskatta de som finns i din närhet och ta ALDRIG någon för givet, förr eller senare skiter det sig och då är det oftast för sent..

En god vän sade häromdagen till mig: "Maria du kommer gå långt!" Och då tänkte jag för mig själv: "Jaaaa det kommer jag! När, hur eller på vilket sätt vet jag inte än, men det kommer jag!"