Då pratar jag om tjejer. När jag var liten och hade en bästis, kom det då in en tredje tjej och ville vara med oss gick det till slut inte. Det var alltid någon som hamnade utanför. Det gick liksom inte att vara ett ojämnt antal, för två av tjejerna var alltid lite bättre vänner.
Jag har både varit den som hamnade utanför och den som varit den jämna andra halvan. Den känslan att bli utfryst, hånad var hemsk, den kändes i hela kroppen och det var speciellt en tjej som var så elak. Hon påverkade den andra tjejen negativt med sin attityd och elaka inställning till allt. Hon mådde som bäst när hon fick trycka ner andra.
Detta skedde redan i mellanstadiet och jag hade så svårt att förstå varför hon var så elak mot just mig. Jag var nog hennes måltavla just då för hon bytte till slut till någon annan. Jag har träffat på henne i vuxen ålder, vi har inte pratat men råkats på stan eller så, jag undrar då när hon ser mig, om hon vet hur elak hon var.
Nu vet jag ju att hon i grund och botten var så osjälvsäker och kände att hon hade kontroll och en slags makt när hon tryckte ner andra. Det läskiga är att jag kan uppmärksamma det ibland när jag är på tuben eller bussen och det kommer in en skolklass. Jag ser direkt vem det är som är mer eller mindre omtyckt och inte, vem som är blyg och vem som mest av allt bara vill ha en vän och känna sig accepterad.
Den åldern är fan inte rolig för många, men har man tur och har en stabil och älskande familj så hjälper det så mycket på vägen. Som stöttar och stärker när det som känns som jobbigast. Barn kan verkligen vara elaka.
I vuxen ålder har jag också varit med om en liknande situation, inte den direkta elakheten men ett bevis på att vissa tjejer inte kan vara fler än två.
Jag hade en nära vän för dryga 6 år sen. Vi gjorde allt tillsammans, skrattade och levde livet helt enkelt. Kom jättebra överens och jag kände mig väldigt trygg med henne. Vi lärde känna varandra på ett sommarjobb och hade jättekul där varje sommar vi jobbade.
Efter drygt tre år på samma arbetsplats lär jag känna en ny tjej som jag klickar omedelbart med. Samma humor, samma musiksmak, samma syn på det mesta i livet osv, vi hade sjukt kul på jobbet helt enkelt. Då är det ju självklart att jag vill dra med mig denna sköna tjej till min bästa vän, att vi alla ska umgås, festa och ha kul ihop.
För att göra en lång historia kort så tar hon mer och mer avstånd från mig och i slutändan erkänner hon att hon inte kan umgås med mig och min nyfunna vän. Hon kände att min nya vän tog mig ifrån henne! Haha det är fortfarande så patetiskt när jag tänker tillbaka på det! Det skulle vara det sista hon skulle göra! Can't we all just get along?
Ska det vara så svårt, för just tjejer, att kunna umgås tillsammans utan att det ska bli ett sånt stort ståhej och skitsnack och hugga varandra i ryggen. Jag har aldrig förstått mig på det och kommer aldrig förstå mig på det heller.
Det hela slutade med att min dåvarande bästa vän valde att avsluta vår vänskap. Jag är fortfarande vän med den stjärnan jag hittade på jobbet, som idag är min närmaste och finaste vän jag någonsin träffat på av kvinnlig härkomst. Hon är en riktig bästa vän, älskar henne villkorslöst!
Allt händer av en orsak och du kommer så pass mycket längre i livet om du visar kärlek istället för att gå runt och ogilla folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar