Öppna brev

Ett öppet brev är något man blottar för någon annan. Man berättar ofta om sina innersta känslor och hur man känner för kanske just en specifik händelse eller upplevelse. Ofta är det inte roliga känslor, för roliga känslor kan man prata om närsomhelst. 

Ett öppet brev är terapi och ett öppet brev behöver aldrig ens nå avsändaren. Personen i fråga som skriver brevet kanske behöver ett mål, att kanske ska det skickas iväg, kanske låter jag denne person få veta hur jag egentligen har känt och vad jag upplevt. Alla är vi olika. 

Jag följde ett program i våras som lägligt nog alltid gick när jag kom hem på jobbet på kvällen på onsdagar. Såg alltid fram emot att få slå på tvn (jag som annars aldrig följer ett program) och låta mig själv koppla av till denna intressanta serie.

Det handlade kortfattat om kändisar i USA som hade haft någon form av missbruk tex sex, knark, sprit, ofta va det i kombination med varandra. Iaf så va det en intressant serie att följa för man såg utvecklingen av de och vilka som verkligen ville bli friska och vilka som skulle besöka en bar så fort de klev ut från kliniken. 

Det jag ville komma till va just en scen där en av patienterna, en relativt ung rockstjärna, hade grova problem med det enda och det andra. Han förstod först aldrig varför han drack och förstörde sitt liv så mkt som han faktiskt gjorde.
Sen kom det fram att hans mamma gått bort i cancer och han hade aldrig accepterat det och istället för att sörja henne och försöka bearbeta det på ett sunt sätt så valde han en lite annan väg. 

I slutändan så fick han precis som jag började detta inlägg med, att han fick skriva ett öppet brev till sin mamma. Han fick skriva det som om han skulle skicka iväg det, som att hon vore i livet. Han vägrade först men gjorde det till slut. Sedan läste han upp det för terapeuten och hans pappa som då va närvarande. Han läste en mening och bröt ihop direkt.

Men han fortsatte och det va första gången sen hon dog som han tog orden i sin mun hur han verkligen mådde och vad han kände. Brevet va rätt långt och efter en mängd av tårar och pauser va han klar. Han torkade de sista tårarna och sade: Varför har jag inte gjort det här tidigare? Det blev liksom så verkligt. Äntligen kunde hans sorgeperiod och läkning börja. 

Jag har nämnt förut att jag skrivit dagbok(eller kan inte kalla det dagbok då jag skrev i väldigt olika intervaller) men jag förde iaf en journal om hur jag mådde, när jag mådde jättebra, när jag mådde mindre bra och allt däremellan.

Jag har sagt att jag ska gå tillbaka och läsa allt. Ännu har jag inte gjort det och vad vet man. Kanske finns det flera öppna brev där.