Where to begin.. Kan väl börja med vädret. Helt makalöst, strålande sol och hela dagen va redan redo för mig.
Jag och brorsan och en gammal vän åkte ner till vackra Jönköping, som jag för övrigt aldrig varit i på sommaren. Helt sjukt fint, det ligger ju precis bredvid Vättern så det kändes som att vi va utomlands.
Vi mötte upp min kära vän, Nerma och följde sedan efter hennes familj till kyrkogården. Möttes av en folkmassa som stod med nedböjda huvuden, ledsna blickar och en genomgående tystnad.
Detta va inte allt, vilket jag trodde, utan jag och Nerma gick tillsammans längre bort, till själva gravplatsen där det hade samlats en ännu större folkmassa.
Där traskade vi, mitt i solens sken, på en sådan sorglig dag. När vi kom fram rusade det omedelbart fram en massa bekanta så jag släppte henne och ställde mig vid sidan hos min bror.
Hela ceremonin va lite annorlunda än de jag varit med om, i och med att det va en muslimsk begravningsplats. Det blev lite strul med imamen och vissa saker som Nerma trodde va uppklarat innan själva begravningen men det löste sig till slut när imamen hade gått sin väg.
Det va mycket folk men det va faktiskt mer fridfullt när vi bara va några få kvar. Vi stannade kvar tills de hade täckt för hela graven med jord och kunde då lägga på alla blommor.
Vi va kvar ett tag efter att alla hade gått och bestämde oss för att äta lite inne i stan innan själva mottagningen skulle äga rum senare på eftermiddagen.
Vi blev ett stort gäng på iaf tio pers som satt på en uteservering. Det va lite skum stämning för hela situationen är ju så overklig. En person har dött, hela hans personlighet och själ är borta men hans kropp fanns i graven. Underlig känsla.
Vi satt och snackade ett tag, sen drog alla till mottagningen där det bjöds på hemlagad persisk mat (vilket va en av Armins favoritmat då hans bästa vän är iranier) och mycket mat va det! Sedan va det ett underbart fat fyllt av färsk frukt.
Längst fram i lokalen fanns ett stort foto på Armin, tända ljus och blommor. Det va en avslappnad och fridfull tillställning. Men återigen va det så konstigt, så diffust och overkligt. Ena stunden satt alla och skrattade för att i nästa så bröt någon ut i gråt.
Ingen människa ska behöva dö i en hemsk sjukdom som cancer, men allra värst är det när en så pass ung människa ska dö.
Vila i frid Armin.
Två vackra bilder jag tog på vägen hem, helt fantastisk utsikt.
Dobranoc!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar