Det känns som jag varit borta i en månad. Känns som jag fått upp ögonen för en del saker, eller mer tankar som har fått en nytändning. Min vistelse i Jönköping va känslofylld. Blandade känslor, inga negativa men blandade.
Det va härligt att få träffa Nerma igen, det va härligt att få va tillbaka i fina Jönköping. Även om vi skrattat en hel del och pratat om banala saker så har det hela tiden funnits en underliggande tung tanke.
Det har gått 4 månader sedan hennes bror gick bort och det kändes märkligt att stå vid hans grav igen. Lika märkligt som det är att stå vid min pappas grav. En person, full av liv, ligger i en låda nedgrävd i marken.
Personligheten, karisman, allt som har med personen att göra finns kvar, kommer alltid finnas kvar. Det är en kropp, ett ting.
Nerma har ett vackert poträtt av sin bror hemma hos sig. Det va lite komiskt. Jag kommenterade lite saker hos henne under helgen, saker som va fina osv. Det är Armins, den är Armins och den är också Armins. Armin hade smak med andra ord!
Det är viktigt att prata om döden, även fast det är svårt att ta på, ska man prata om den. Kan man prata om något så vackert som kärlek, varför ska man inte kunna prata om det som är tvärtom?
Framgångar, motgångar, tårar och skratt och vi tar oss vidare i livet. Det som inte dödar oss, gör oss starkare. Vilken klyscha men det är fanimej sant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar