Jag är en känslomänniska, det har jag skrivit om innan. Jag har varit med om ett brustet hjärta flera gånger om men jag har likväl upplevt svävande på rosa moln förälskelse och kärlek flera gånger.
Gjort saker som jag aldrig trott jag skulle göra, allt i kärlekens tecken. Jag har upplevt olika sorters kärlek men alltid har den varit intensiv och passionerad. Jag känner fullt ut om jag känner att det är ömsesidigt.
Absolut man ska inte vara dum, även om kärleken ibland faktiskt gör en blind. Men att sätta stopp för sig själv redan innan något skett, att man redan innan man gett någon chansen att uppleva något speciellt och magiskt, redan sätter en käpp i hjulet, är enligt mig ologiskt.
Man vill rädda sig själv från att kanske bli sårad, från att kanske bli lämnad, från att kanske stå där med ett ledset hjärta.
Men man förstör likväl chansen till att få uppleva något utöver det vanliga, något som kanske aldrig kommer korsa ens väg igen, en chans att kanske bli ännu lyckligare och kunna ta kärlek till en helt ny nivå.
Jag väljer att tro på kärleken, i alla dess former, för jag vet, att även om man stått där med ett brustet hjärta och tårar längs med kinderna, att man så gärna kan få uppleva den där övermänskliga känslan som man både kan ge och få från en annan person.
Man måste chansa, man måste våga, annars lever man inte fullt ut.
Jag chansar och jag vågar, fullt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar