Spärrar

Idag körde jag xfit med en kollega. Hon hade tidigare under dagen skickat ett mess och skrev att vi skulle göra övningar handstående.

Ja, stå på händer. Då vi har en tendens att överdriva våra skämt och driva rätt långt trodde jag detta va ett sådant fall. Men nej. Jag hade helt fel.
Vi skulle på riktigt stå på händer i ett moment och det skulle gå fort, tempo.

Jag vet inte vad som hände inom mig men något bara skrek NEJ! Jag har ända sen jag varit liten tyckt det varit obehagligt och rent utav läskigt att göra något som innefattar att va upp och ner.

Det handlar om att stå på händer, göra kullerbyttor och liknande. Jag va inget direkt fan av redskapsgymnnastik i grundskolan med andra ord.

Det kändes som jag blev 8 år igen och skulle tvingas göra de där övningarna. Min kollega såg på mig att jag tyckte det va jobbigt, att det va som en spärr för mig. Pedagogisk som hon är visade hon mig små steg i taget hur jag skulle ta mig upp med hjälp av väggen.

Försök efter försök, en duns med huvudet i väggen samt några skrik kom jag faktiskt hela vägen upp med benen men jag har en väg kvar. Jag har inte stått på händer sen grundskolan så detta va en riktig utmaning för mig.

Men att jag bara kommit en liten bit på vägen är stort för mig. Sjukt hur saker kan påverka en och faktiskt sätta stopp för en dessutom. Detta lilla hinder ska inte stoppa mig.

Jag ska stå på händer, jag ska fan klara av det och jag ska le när jag står där upp och ner!

Jag ska fixa det!!!!!!