Uppdrag lycka

Kärlek till dig själv. Det pratas så mycket om självförtroende och att man ska acceptera sig själv, älska sig själv. Ungdomar ska bli starka i sig själva osv. Men hur funkar det egentligen? Vad är det man ska göra?

Jag har nog skrivit om det förut men jag "blommade" i mitt självförtroende i gymnasiet. Det va där det började ta fart, jag började upptäcka mig själv, vem jag va, mina kvaliteér, vad jag är bra på, vad som gör mig glad och framförallt, vad jag gör som påverkar andra runt omkring mig på ett positivt sätt.

Nästan dagligen är det någon som frågar mig varför jag jämt är så glad, om jag aldrig har en dålig dag, varför jag är på så bra humör. Det jag blir mest förvånad över är att folk blir förvånade när någon är glad och skrattar. Som att man bara ska va glad när något speciellt händer i ens liv.

Jag kan utan tvekan säga att jag skrattar mycket och hittar roliga och glada saker att va tacksam för, VARJE dag. Det är så lätt, det finns liksom inga hinder. Det är du själv som är ditt enda hinder. Det är du som sätter stopp för din egen glädje, din egen utveckling, din egen lycka. Inte någon annans fel, det är helt och hållet upp till dig hur du vill leva ditt liv, dina dagar.

Jag väljer att leva de med ett leende på läpparna. Jag älskar att driva med folk, jag älskar att få folk att slappna av, släppa all den där prestationen, speciellt på jobbet då alla medlemmar vill va så duktiga och starka. Vissa dagar är man ruskigt stark, vissa dagar känner man sig som en säck potatis, men vet du vad. Det är helt okej, för man kan inte vara på topp varje dag. Men man kan ändå älska livet.

Jag förstår inte varför det sticker så mycket i folks ögon när man har en bra inställning till sitt liv, att man faktiskt älskar sig själv, både sitt yttre och inre. Jag gör det och det känns så otroligt skönt! Det finns ingen som är som mig.

Jag har ett par örhängen där det står I love me. Jag har fått många reaktioner på dem, de flesta skrattar åt dem, för de tycker att det är så typiskt mig. Samtidigt undrar jag en sak, vad är det så fel med att älska sig själv? Jag är ödmjuk och lyhörd mot andra, jag önskar att alla kunde känna samma driv och kärlek till sig själva, till sina liv.

Sluta klaga hela tiden och bara leva ett bra liv istället. Sträva efter att göra det bästa av dagen. Se det lilla i det stora. Ha humor i vardagen med främlingar, slappna av och lev lite. Skratta högt och med hela kroppen. Det är så enkla medel i grund och botten, men man måste förstå och inse dem.

Jag älskar mig själv, jag älskar den jag vuxit till och blivit, jag älskar att jag kommit fram till allt detta i en relativt tidig ålder, för då kan jag försöka påverka desto fler med min inställning.
Jag jobbar mycket med mig själv, allt detta har inte kommit helt av sig självt, sedan har jag fått ett underbart stöd och uppfostran av en klok mor som alltid säger så förnuftiga saker. Då kan det inte bli annat än rätt.

Jag har tom blivit osams med vissa som stört sig på mig och den inställningen jag har. Det är ju helt sjukt! Vill man hellre umgås med någon som är dyster och negativ, än att ha roligt och må bra med någon? Hmmm svårt val det där..

Tänk om jag kunde få hjälpa människor med detta, få de att förstå det viktiga i livet och inte bara förstöra det och se sig själva som offer. Kanske naivt tänkande, men tänk om!