Jag och min ena moster Bogusia brukar maila varandra ibland.
Jag får alltid dåligt samvete för hon är så omtänskam och kärleksfull, skriver söta mail med massa söta smilegubbar om vad hon planterat i sin trädgård, vem som sagt vad och vad som händer hos de rent allmänt.
Jag svarar så gott jag kan och så ofta jag kan och jag vet att hon blir alltid lika glad när jag skriver tillbaka.
Nu är det snart Halloween och Alla helgona helgen. Man ska be extra för de som gått bort i ens närhet, besöka deras gravar och lägga vackra ljus och blommor där.
Just i Polen är denna högtid rätt stor, man kan köpa speciella kort där man skriver ner tankar, fina ord om den bortgånge för att ägna denna person en extra tanke.
Jag fick precis ett mail från min moster där hon uppmärksammade denna högtid. Det va inte fören på nästa rad, nästa mening där jag omedelbart kände mina ögon vattnas och tårarna började rinna nedför mina kinder.
Hon skrev om min pappa. Hon skrev fina saker om honom, hur hennes relation va till honom och hur mkt han älskade mig. Det va längesen jag hörde någon säga eller skriva något om min pappa, kanske därför jag reagerade så starkt. Ibland känns hans död så långt borta, men nu blev den så påtaglig.
Gud jag va bara ett barn när han gick bort, men sorgen finns kvar. Men dessa tårar som nu rinner nedför mina känslor, de är välkomnade. På ett sätt känns det befriande för jag har inte gråtit för min pappa på väldigt länge.
Det gör honom på ett sätt levande igen. Även om jag pratar om honom förstår jag nog inte riktigt ibland att han är borta. Riktigt borta, för alltid. För all framtid. Han kommer aldrig träffa min framtida make, mina vänner, eller få leka med mina barn.
Det gör ont i mig, samtidigt som jag vet att han är fri där han är nu, han har ingen mer smärta i kroppen.
Jag älskar dig pappa. För alltid i mitt hjärta, i min själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar