Wait for it

Haft en helt ljuvlig dag och efter att jag tränat och gjort ett ärende på andra sidan stan åkte jag till min pappa. Oftast när jag åker till honom blir det en snabbvisit, kollar läget, planterar om blommor, tar en liten promenad och sen åker vi därifrån.

Idag va jag själv, idag hade jag all tid i världen, idag ville jag va helt själv med honom och jag hämtade tom en liten pall att sitta på. Senast vi va där va det soligt och då satte jag mig mitt på gräset bredvid honom, det va väldigt mysigt.

Det va mysigt idag också, en nästan öde kyrkogård med några ljus tända varstans. Jag får ett lugn på kyrkogårdar, att man vet vart personen som gått bort befinner sig. Att man alltid har en plats att besöka, när man vill och man får stanna hur länge man vill.

Jag satte mig brevid min pappa, tittade noggrant på blommorna vi planterat senast vi va där, de hade växt sig fint. Jag for bort i tankar, tänkte hur vår relation hade varit om han fortfarande levt.

Jag drömde mig bort att vi skulle ringas och att jag för omväxlingsskull plockade upp honom, han står och väntar på trottoaren med en cigg i handen, drar handen genom sitt hår och vinkar glatt med handen när han ser mig närma mig honom.

Han skulle ge mig en blöt puss på kinden och säga hur mkt han saknat sin lilla dotter. Våra vistelser skulle säkerligen äga rum på något fik eller hemma hos honom. Han skulle alltid glömma bort vad jag äter och inte, vad jag gillar och inte och sen skaka på huvudet och tycka att jag va konstig när han bjuder på något som han SJÄLV föredrar.

Jag saknar honom. Jag önskar att jag fick en stor kram av honom, känna hans stora armar runt mig, hans parfym blandat med ciggrök, men det vore okej, för det är så jag kommer ihåg honom. Farenheit, skinnjacka, svallande hår och alltid ett leende på läpparna. Min pappa. Jag saknar honom, saknar honom extra mkt idag.

Jag hoppas han ser mig och tänker att hans lilla flicka klarar sig alldeles utmärkt. Mer än utmärkt, hon klarar sig galant, som den solstrålen hon är. Pappas lilla flicka.