Skilda ting

Jag hade konstiga drömmar igen. I en av drömmarna va det uppförsbackar överallt, isiga sådana och ett fruktansvärt oväder och hur jag än ville ta mig därifrån kunde jag inte.

Mitt i det hela såg jag min framtida man, blicken sade allt. Det va han och vi båda visste om det och det mest komiska va att han va polack! Det kanske är mitt öde att jag ska träffa en landsman ändå..

Nästa dröm va att jag va på middag med min bror och svägerska. Det va hennes födelsedag och inte nog med massa god mat, bra stämning och sång. Min bror överraskade henne med att gifta sig med henne där på plats!

Mitt ur ingenstans kommer hela vår familj fram med släkt och vänner. Det va så överväldigande att tårarna började strömma längs mina kinder. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Så mkt känslor och så mkt lycka.

Det som kändes lite underligt va en karaktär i bakgrunden som kändes bekant. Det va min far och jag blev helt stel i kroppen.

Dels för att han inte finns med oss, bara det va underligt men när han väl kom fram och vi stod där ännu mer överraskade hade han helt glömt bort giftemålet och va på samma restaurang av en slump. Han försökte rädda situationen så gott han kunde men det gick inte speciellt bra..

Jag har nog inte riktigt förstått fören nu att min bror faktiskt ska gifta sig. Jag har ju fattat att vi ska åka på en helt magisk resa men att de ska ingå ett äktenskap, det är så jävla stort!

Fan jag blir tårögd igen. Så jävla fint det kommer bli, det kommer bli så jävla bra. För de älskar varandra och är gjorda för varandra.

Från en historia till en annan. Jag har gått och grubblat på en del saker den senaste veckan. Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte. Jag bestämde mig för att skriva ett brev. Det stod mellan ett brev eller att ta det ansikte mot ansikte men det visste jag kunde dröja ett tag.

Jag satte mig ner och lät fingrarna skriva ner det jag hade i mina tankar. Det blev ett långt brev. Jag läste igenom det och jag hade fått ner precis som det va, som det kändes. Jag sparade brevet, skickade inte iväg det, skulle göra det senare under dagen.

Vid slutet av dagen kom jag att tänka på brevet. Jag kände en lättnad när jag skrivit det, behövde jag verkligen skicka det? Räckte det inte med att jag fick ut det jag kände och att jag själv visste vad som förändrats och vad som skulle ske framöver? Jo, för mig räcker det.

Jag hade hellre velat ta allt detta med personen ansikte mot ansikte och jag känner på mig att allt detta kommer komma fram på ett eller annat sätt. Jag har fått mer skinn på näsan och lite mer attityd, det är inte som förr längre och det känns jävligt bra!