När jag fick i femman eller sexan i grundskolan började det en kille i min klass. Han hette Karim och va en liten buse. Han va lite stökig, ville ha uppmärksamhet i klassen hela tiden och kaxade ofta med läraren.
Jag blev hemligt kär i honom. Just i honom, i busen. Där satt jag med mitt fina omslagspapper på mina böcker, min fina städade bänk och med den perfekta flätan.
Där satt han, med kaos överallt, aldrig hade han sudd eller en penna men som jag gladeligen alltid lånade ut.
Jag fick tom till det att vi satt mitt emot varandra när vi möblerade om i klassrummet haha. Men jag va lite blyg när jag va yngre så de gånger han började prata med mig frös jag till is och visste inte vad jag skulle säga. Fick tunghäfta och såg nog rätt dum ut när jag bara smilade åt honom.
Det va så skönt att få va kär i smyg, även om jag önskade att han visste, att han skulle va hemligt kär i mig med. Jag älskar att va kär, det är en helt berusande känsla. Man gör konstiga saker, ingenting spelar någon roll, man mår bara så himla bra precis HELA tiden.
Något har hänt, jag har börjat känna ett pirr, en förtjusning och det roligaste i det hela är det är i smyg. Jag har nog inte känt på detta sätt sedan femman i grundskolan och det känns väldigt lustigt.
Jag vet inte ens vart detta kommit ifrån, från ingenstans så en dag bara POFF kände jag något helt annat helt plötsligt. Vet inte om det bara är en släng av något för det känns som om tajmingen inte kunde varit mer fel haha. Men är något inom kärlek någonsin bra tajmat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar