Sitter i min mammas morgonrock och lyssnar sönder Adam Lamberts låt, asså den är så fin så jag vill gråta.
Den får mig att tänka på massa fina saker, även om texten är ledsen så är musiken så vacker. Får mig att tänka på kärlek, på värme, på hur bra man kan må, hur vackert livet är.
Mina fina människor gjorde mig sällskap ikväll och i vanlig ordning blev det mkt skratt plus att vi satt och tittade på America's funniest home videos vilket gjorde att vi skrattade ännu mer! Varför är det så roligt att se folk göra illa sig?!
Avslutade kvällen med att titta på Jarhead, en krigsfilm om Gulfkriget. Jag har sett en del krigsfilmer plus läst böcker (okej, en bok) om krig osv.
Det mest intressanta är att när dessa soldater till slut återvänder hem, så är de flesta så skadade och traumatiserade av vad de sett att de inte kan fungera normalt. Vilket är förståeligt eftersom de säkerligen upplevt massa obehagligt och inte direkt vartit beredda på det värsta.
Jag läste en bok för många år sedan, På västfronten intet nytt. En bok om just unga soldater som drar ut i krig, de är inte äldre än 18-19 år och har inte direkt mkt livserfarenhet och att på en gång utsättas för krig och sådana hemskheter satte verkligen spår i dem.
Samtidigt fick de en otrolig gemenskap med de andra i sin trupp. De måste hela tiden förlita sig på varandra i alla möjliga lägen. Förstå att va mitt inne i ett kaos för att efter några veckor återvända hem och äta en vanlig frukost med sin familj. Vilken kontrast.
Adam Lambert en sista gång sen är det sängen som kallar. Okej, kanske två gånger då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar