Mary the motivator: 52 minuter

Loppet va helt fantastiskt. Det va helt makabert om jag får säga ett ord till om det. När jag kom till platsen va det så sjuuuuukt mkt folk men det gick ändå väldigt smidigt att hitta de platser jag letade efter och precis innan start använde jag naturen som toalett för att tömma blåsan.

Jag hade ju redan bestämt mig på förhand vart jag skulle ställa mig, alltså i vilken startgrupp. Men när jag väl stod där tänkte jag på hur det va förra gången jag sprang och hur fel jag ställt mig. Så jag bytte startgrupp till en högre upp, startgrupp 2.

Ack vilket underbart val jag gjorde. Alla hade ett högt tempo hela loppet igenom och det sporrar en själv när man springer. Det va en riktigt fin bana och solen sken och himlen va blå. Varmt i luften och det kändes otroligt skönt att få springa.

Musiken i öronen och ruset av att jag liksom flög fram gjorde att jag fick en ny energi. När jag började närma mig slutet, va inne på de två sista km blev det mer och mer folk som samlades. Till slut va det smockat och jag lade in en sista växel och bara susade iväg!

När jag tog de sista stegen förbi mållinjen tittade jag på klockan. 52 min. 52 min sprang jag på. Sjukt jävla nöjd är jag och jag har varit hög på detta hela dagen! Otroligt glad och jag har fått så mkt stöd och peppning, ack så lycklig och stark jag känner mig!

Hela dagen har varit ren glädje, började småprata med en kvinna när jag väntade på tunnelbanan, sen va det en attraktiv kille som önskade mig lycka till när jag skulle kliva av och sist när jag skulle möta upp min bror efter loppet va den kille som gav mig en komplimang för mina härliga färger på mina träningskläder.

Trött, lycklig, det är värme i hjärtat. Jasså, då är det bara att sätta nya mål då. Tjejklassikern here I come!