Jag har alltid varit van vid att ha folk runtomkring mig hemma. Alltid någon att prata med, umgås med, bara va under samma tak med. Nu va jag helt plötsligt själv och satt där i min stora lägenhet och undrade vad som skulle hända härnäst.
Första tiden va rätt intensiv med många besök på Ikea, gardinköp, koppla in nya tvbox och allt annat man inte tänkt på. Jag fick väldigt mycket hjälp av min mamma och hennes man så allt gick ändå rätt snabbt. När de va klara va det bara jag kvar. De tackade för sig och åkte hem, till deras hem, inte min hem längre. Oj va dramatisk jag låter men det va lite seperationsångest faktiskt.
Visst jag hade bott själv i Katrineholm och det hjälpte mig nog lite men det va jobbigt ändå. Bara alla olika ljud som man hörde när det va helt tyst i lägenhet. Nu somnar jag som en bebis men då vaknade jag till av minsta ljud haha. Lägenheterna är rätt lyhörda dessutom så jag har hört ett och annat från min grannar haha.
8 månader har gått och jag älskar min lägenhet. Nu har jag inga problem att va själv, rätt skönt faktiskt. Visst finns det alltid saker man vill fixa eller köpa nytt, men det kommer när det finns tid.
Ibland känns det som jag bara kommer hem, byter om och drar ut igen. Jag gillar att jag har ett fartfyllt liv men det är samtidigt skönt att få komma hem till ett varmt och mysigt hem.
Nu väntar jag bara på att få äga min lägenhet, fortsättning följer..
On our way!
Heeeej dååååå Guldish!
Rätt mycket saker för en person..ehum..
Internskämt hahaha!
Vackert foto från trapphuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar