Det är fortfarande jobbigt, jobbigt att bara vara hemma och inte göra något speciellt. Slappa kallas det. Det kryper i kroppen, känns som jag borde göra något mer produktivt än ligga helt tårögd när jag kollar på överviktigas kamp på Biggest Looser.
Jag har svårt att slappna av helt, jag vet egentligen inte vad jag vill göra istället, men jag tvingar mig själv att bara ligga kvar där i soffan och mysa med mig själv. Det gör mig gott.
Idag var första dagen på ett bra tag då jag inte hade något alls inplanerat efter jobbet, vilket kändes otroligt skönt.
Nästan så att jag trodde att mobilen skulle ringa från jobbet och de skulle säga att jag har en massagekund som jag glömt bort. Jag behöver sådana här dagar, det är bra för mig, jag måste lära mig att inte göra något alls.
Kom på en sak precis nu, när jag sökte på en artist jag inte lyssnat på länge. Jag umgicks med några tjejer när jag pluggade på Södertörn för några år sedan.
En av tjejerna var hur skön som helst, men när vi andra ville gå ut, eller bara umgås utanför skolan, då kunde hon aldrig, hon skulle va med sin kille osv osv. Alltid någon ursäkt. Jag diggade henne så jag gav inte upp utan fortsatte fråga henne varje gång vi skulle hitta på något.
Men till slut när hon sagt nej tio gånger kände jag mig bara tjatig. Jag lät henne vara. Jag tyckte väldigt bra om henne och jag vet att hon innerst inne var en bra tjej med bra personlighet. MEN. Always a but.. En dag, ur ingenstans får hon en flipp på mig, för en fånig sak som en bok som skulle lämnas tillbaka. En liten skitsak blev en mycket stor sak istället och det hela slutade med att hon hoppar av skolan och bryter kontakten helt med oss alla. Bara sådär.
Man tror att man känner någon.. En lustig sak hände dock för några veckor sedan på jobbet. Det kommer in ett par och jag känner igen killen väldigt väl. Då visar det sig att det var hennes dåvarande kille.. Ack vad världen är liten..
Delar med mig av en låt vi brukade lyssna på under föreläsningarna..
Vet inte hur jag ska börja... Det är riktigt sjukt att jag snubblar in på din blogg just idag, efter ditt inlägg, efter all tid...Men samtidigt så tänker att saker kanske händer för en anledning. Oavsett bra eller dåliga för förhoppningsvis drar man en lärdom av det. Varje gång jag hör robin thick så tänker jag på dig och får en liten klump i magen. Ångrar att det blev så stor sak av allt helt i onödan. Jag ber om ursäkt och jag har tendens att vara efterklok och ångrar mig att jag lät mig slukas upp av allt. Såg en möjlighet att lämna södertörn för trivdes inte och det var lättare att försvinna. Har iaf lärt mig att tänka efter en extra gång och se till vad som är viktigast.
SvaraRaderaVad gäller mitt ex så var han inte snäll mot mig och sa nog inte till er hur dåligt jag mådde av det..jag sa nej till att umgås för var så rädd att mista honom om jag gjorde nåt för mig själv vilket blev mitt fall till slut. Han var otrogen och lämnade mig. Så...Hoppas att allt är bra med dig vilket jag tror det är för du är positivitismen själv om jag minns rätt...:)
Absolut, allt händer av en anledning och jag måste säga att jag blev riktigt överraskad att se din kommentar just idag. Jag kan samtidigt säga att jag är imponerad av att du kan öppna dig så med tanke på det som hänt. Men det ligger bakom oss nu och jag visste, precis som du, vad som var grunden till problemet. Hoppas du är lyckligare och mer stark som person idag än du var då. Det viktiga i allt detta är att du blivit en mer insiktsfull person. Ta hand om dig! / Mary
SvaraRadera