Spridda tankar

Jag älskar att åka buss. Jag älskar att åka tåg och jag älskar att åka bil. Jag kan verkligen längta på morgonen, när jag står på busshållsplatsen och väntar på att få se bussen komma över sin lilla kulle.
Färden till jobbet tar inte ens tio min och jag önskar varje gång att det skulle kunna ta lite längre tid.

När jag pendlade till min skola i Katrineholm förra året och gick upp tidigt varje morgon var det samma sak. Hur trött jag än var på morgonen så visste jag att jag snart skulle få stiga på fjärrtåget och kura ner mig i sätet och somna om.

Samma sak gäller det när jag antingen kör bil eller åker med någon. Känslan av att jag är på väg någonstans gör mig avslappnad och lugn. Jag älskar att se ut över landskap, se på människor, hus och hur allt förändras ju längre bort från Stockholm man kommer, eller vart man nu är på väg.

Idag på jobbet såg jag överraskande många snygga människor i följd. De var snygga på så olika sätt, hade helt olika drag och det var det mest intressanta i det hela. Det finns så mycket vackert folk, så många härliga stilar och jag blir alltid lika glad när jag ser en snygg/vacker/söt kille eller tjej.

Undrar om just dem vet om att de har det där speciella utseendet, det där utmärkande draget som gör just dem till dem? Jag skulle vilja säga det till de människorna, att "fan va snygg du är, vet du det?!" för att sen bara gå vidare.

Alla vill vi bli sedda, på ett eller annat sätt. Varför kan man inte uppmärksamma folk bara helt randomly? Det ska jag bli bättre på, absolut. Eller bara säga att någons hår är fint, eller klädesplagg för dagen osv, man tänker det men oftast säger man det inte. Det är jag faktiskt bra på. Att säga det till folk alltså..

Mer komplimanger åt folket! För jag vet själv hur glad man blir av en spontan och oväntad komplimang, oftast när man som mest behöver den.