Nobody said it would be easy

Det vill säga på två helt olika punkter. Den ena punkten är en liten påbyggnad från gårdagens inlägg för att idag fick jag nämligen ett till uppvaknande, som en uppenbarelse.
Lite som en örfil för att jag skulle vakna till och verkligen fatta vad det är som pågår.
Mycket som surrar i mitt huvud och nu känns det som att det snart har nått sin pik och gör jag inget åt saken så kommer det inte bli ett bra slut. Jag ska ta tag i detta snarast möjligt.

Det intressanta i det hela är att jag hela tiden haft detta i bakhuvudet men jag har inte direkt reflekterat över vad jag håller på med, jag har bara kört på och trott att det är såhär det ska vara och gå till.
Men nu börjar jag inse (och min kropp känner av) att det finns mycket mer av mig att ge men att jag samtidigt inte kan köra på i 180 utan att ens ta en paus. Jag känner att jag måste komma ner i laglig fart och börja se mig omkring istället för att bara ha sikte rakt framför mig.

En helt annan sak är att jag är hundvakt denna vecka då min mamma och hennes man är bortresta på kärlekssemester. Jag och brorsan och hans tjej delar lite på ansvaret men idag har jag haft fullt ansvar över henne, helt själv.
Även fast jag vill likna det till att ha ett barn (vilket jag inte ens har erfarenhet av) så inser jag bara på en gång hur dedikerad man måste vara till denna lilla varelse.
Jag tänkte på henne hela morgonen och småsprang hem till morsan på lunchen för att gå ut med henne en sväng. Vilken lycka jag möttes av, hoppade och studsade och var hel till sig för att någon äntligen är med henne, lilla Russin.

Spanar på andra hundar

Så fort man sätter sig vill hon upp i knät

Rolig hund som bara ZzzZzz hela tiden

Detta är de enda gångerna man kan ta bra foton på henne

Eftersom jag skulle sova över hos morsan tog jag med henne hem till mig en sväng för att hämta träningskläder och ombyte tills imorn, haha jag skrattade för mig själv.
Stor bag på axeln, tre knippor med nycklar, sen skulle soporna kastas och sedan en ivrig hund i koppel som vill nosa överallt.
Just i det ögonblicket kände jag mig som en fotbollsmorsa på väg till sitt ena barns träning och det är stress hit och stress dit. I det stora hela kändes det faktiskt lite roligt, att vara på språng sådär, på väg till något roligt och umgänge med sitt barn.
I alla fall, nu har Russin redan bäddat ner sig i sängen, Cesar Milan skulle höjt sitt finger om han såg att hon sover i sängen haha! Men vad gör det, hon är ju bara en liten hund haha (min mammas typiska uttryck)


Livet är fullt av gropiga vägar, huvudsaken är att man håller hårt i ratten och vet att det blir bättre längre fram..